När jag var 18 år turnerade jag runt jorden med en Broadway Style musikal som dansare. Jag fick också ett jobb inom PR det året och flög till Valdez, Alaska. Det är här novellen har sitt ursprung. Fast nu som en skepnad, novellen utspelar sig nämligen i Lappland. Jag var också volontär på prisutdelningen i World Extreme skiing Championship som hölls i Valdez det året. Jag var ensam i Valdez just då. Det var meningen att min eventcoordinator Lisa och jag skulle bo där i en månad. Men Lisa var tvungen att flyga hem på grund av att Columbinemassakern den 20 april 1999 på Columbine High School i Littleton i Colorado berörde just henne. Hon växte upp i Littleton. Det gjorde mig ensam i Valdez i en vecka. Då träffade jag Grace, en Alaska inuit, som jag blev jättenära vän med.
Jag bodde också hos en bushpilot/naturfotograf/jägare i Alaska som bott med Eskimåerna i 10 år. Han hade en uppstoppad isbjörn i matsalen.
I Alaska har man en besynnerlig frid, som påverkar en djupt. Jag har också bott i Amazonas regnskog i två veckor. Men där var jag sömnlös och rastlös av värmen och insekter som surrade på nätterna. Alaska förändrade mig. Förr jagade jag solen, gick både i solarium och använde brunkräm. Nu när solen stiger upp stänger jag persiennerna. Alla vill till södern. Jag har inte solat på över 10 år – jag längtar bara tillbaka till det arktiska. Som jag skriver i min dagbok från det året:
”Jag joggar varje morgon ner till hamnen. Jag plockar snäckor och stenar, håller utkik efter örnar och andas in något som endast kan förklaras som något gränslöst och sakralt … ” ” … Alaska är en katedral …” ” … Jag kan andas här. Jag kan verkligen andas …”
